Kollade precis igenom en väns bilder på facebook från London. Och jag fick nästan tårar i ögonen. Det känns overkligt, att jag bodde där i ett halvår (det bästa halvåret i mitt liv), fick underbara vänner, drog till centrala london var och varannan vecka, dansade Zumba, tog tåget och subwayen var helg, pratade engelska var dag, dejtade, var förälskad i One direction, fikade på starbucks 24/7, trånade efter kläder och pauls boutiqeväskor som aldrig blev min haha, bråkade med ungjävlarna var dag (men älskade dem ändå), under andra omständigheter hade jag stannat längre, om inte för alltid. Någon dag kommer jag att återvända, om inte för semester, så för att få bo och jobba där igen, London är så jäkla unikt men ändå så likt andra platser, så jäkla lovely!
Det stör mig än att jag inte stannade längre, allt på grund av modern som skrämde livet ur mig.
Min bästa vän från tiden där ska åka till London i september och hälsa på, och jag vill inget hellre än att följa med! Men det finns så många frågetecken på det så det kommer nog inte att bli av. Fuck my life and that everything is about money.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar