Jag tänkte tidigare att de kronorna jag vann på triss kunde jag lägga på lite godare saker, saker jag tror att jag kommer behöva de närmaste dagarna. Mat i detta fall.
Med brist på aptit i åtanke och med knäckebrödet i handen funderar jag på distans, den där rädslan som finns när det är distans mellan en man älskar och en själv, antingen fysisk eller psykisk, fast just denna gång tänker jag på fysisk.
Jag och min kille träffades över internet som ni som läser min blogg nog vet, och något jag lärde mig snabbt var att det kommer att göra ont..
Att säga hejdå och inte veta, det var det värsta. Två veckor av konstant himmelrike var tredje månad. Hur länge skulle jag klara av detta, när kommer hjärtat brista? När ska vi besluta oss för att det inte kan vara såhär för alltid?
Men så var en av oss modig och yttrade att denne ville flytta ihop, i den andres land. Galet och helt jäkla underbart. Till slut blev det även så.
Jag tar en tugga och konstaterar att på vägen blev jag bortskämd av tid med honom. Fick nypa mig i armen ibland för att påminna mig om att vi bor ihop - vi är ihop IHOP.
Nu åker han hem ett tag, och jag tror att den Isabella som träffade honom första gången för ett och ett halvt år sedan, är inte rädd längre, utan bara ledsen. Den Isabella kanske tror att hon inte kommer att se honom igen, eller att hon inte vet när hon kommer att se hans ansikte igen.
Men jag vet när han kommer igen, och jag vet att jag aldrig mer behöver vara rädd att de besöken ska sluta att inträffa, de behöver inte göra det - för det är vi nu. Och det var också därför jag kunde krama om honom hårt innan idag och hoppas att han har det bäst - det är ju på återseende.
Jag tar en till tugga - mm gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar