Library-reflections-rubbish

Idag är en dag då jag känner mig riktigt uppskattad, älskad och omtyckt. Små möten med människor som gör mig helt varm, skrivna ord, och ett stöd man vet alltid finns där av vissa personer.
Jag är inte bortskämd med att känna såhär - jag tillåter mig sällan att göra det.
Att ringa tre lite nerviga samtal, som resulterade ett härligt skratt med ens chef, en möte hos gulliga barnmorskan (i'm not pregnant - don't worry), och bilverkstan. Presentera sig för sina mysiga grannar, alla tre av oss med stora leenden. En trevlig barnmorska, apotekare och tre sms från tre fina människor.

Sånt kan göra mig nervös, ja dessa samtal - men oavsett hur mycket jag kan vilja undvika det, ger det mig så mycket också.

Igår fick jag ett meddelande från en släkting till en vän (jag vet inte ens hur de är relaterade), en äldre kvinna som jag träffade för kanske tre-fyra år sedan då jag och min vän sov hos henne och hennes man en helg då det var festival i Karlskrona. Denna mysiga kvinna vänförfrågade mig häromdagen och önskade mig grattis i förskott på fb. Inte trodde jag att hon skulle komma ihåg mig.
Jag tänker ett steg längre och inser att jag alltid har haft en bra relation med mina vänners mammor, där jag kramar mina vänner kramar jag deras mammor. Jag har alltid fått höra gott om mig själv av äldre generationer. Det är just i min egna jag inte verkar passa in - eller då jag har svårare för att anpassa mig. Med äldre känner jag inga krav på mig - jag kan vara lite knäpp och trevlig och det verkar bara vara roligt och uppfriskande för dem.

Jag har prick ingen ångest över imorgon pga. detta, annat kommer det ju att bli senare när det närmar sig kväll, men för stunden har dessa saker gjort mig lite lättare, väldigt skönt.

Jag inser att även om jag inte ser det ibland, så finns det där. Och jag måste bli bättre på att se det även då det inte syns. Hitta det i mig själv och sluta tvivla.