Hembygdsparken

Så vi åkte till hembygdsparken, mina bröder Aris och jag. Har inte varit där sedan jag var liten så jag såg riktigt mycket fram emot det. Tänkte att min yngsta bror skulle älska detta ställe! Det pirrade i hela kroppen under vistelsen och två och en halv timme senare var vi klara. Det enda vi saknade var påfåglarna som de hade tagit bort tyvärr.. Livrädd för dem pga. minnen från yngre dar då min skola ibland åkte till en gammaldags skola där man fick se hur man gick i skolan förr i tiden, hur man räknade med kulramar och ställde sig upp när man skulle svar på en fråga, och hur man kardade ull. Där var en byggnad i detta område där vi samlades en gång när det regnade riktigt mycket, påfåglar gick fria där utanför och många barn fick köpa påfågelfjädrar med sig hem, så otroligt obehagligt. tror det är därför jag har lite svårt för fåglar..

Så ja det var riktigt härligt att vara där igen, ännu bättre var att Gabriel verkade älska det, han har annars en tendens att bli osäker och förvirrad vid nya situationer (fast jag misstänker att han har varit där när han var yngre, så vem vet om han känner igen det), men nu bara strålade han och jag kunde ta massor med bilder på en genuint glad lillebror. Det var underbart. Nu i efterhand är det enda jag ångrar att jag/vi inte åkte linbanan, fast jag är alldeles för stor för den nu och förmodligen hade förstört den.. men ändå!

Det fick bli iphonekameran då jag glömde den andra.. som vanligt!

 

Det är med skräckblandat förtjusning Gabriel är nära djur, han är så nyfiken och vill så himla gärna röra, men han vet inte hur djuren ska reagera, han är väldigt osäker, så då får någon av oss visa honom upprepade gånger att man kan göra såhär och då kollar han på en med ett undrande leende, som i "får jag också?" och inombords gör det så ont för det är väl klart som fan att han får! Så på bilden stödjer min bror honom och visar att det inte är farligt, jag önskar att ni kunde få se hans glädje vid dessa tillfällen.

Underbara fina fågelholkar överallt!!

 

Hade jag bott i Ängelholm hade jag gått dit ofta. Tänk er att bara sätta sig med en bok med detta runt och framför sig, såå underbart. Jag förstår hur hemskt detta är egentligen att skriva då i dem flesta fall är det djur i bur vi pratar om, och det är ju hemskt. Jag vet dock inte i vilken annan situation man får möjlighet att vara så nära djur utan att äga dem själv. Egoistiskt såklart, efter hur människan vill ha det.