Hon hade äntligen fått tillbaka dem, sina två barn.
År av misshandel, kränkningar och psykisk tortyr.
De var nu äntligen hennes.
Hennes fina flicka med sina yviga rastaflätor.
Hennes lilla pojke med sitt ostyriga afro.
Hon såg glädje i deras ansikten,
mjölktandslösa leenden,
liv i deras ögon.
Hon skulle nu köra hela den långa vägen hem,
hem - till en trygghet, för sina barn.
Denna långa väg hon inte visste hur hon skulle hantera,
men det skulle gå.
Det spelade ju faktiskt ingen roll, nu hade hon dem igen.
Hon kör ut från den stora stressiga staden,
ut på landet med hettan och den torra grönskan.
En man på en vespa kör framför henne,
med blåa ögon blickar han bakåt, möter hennes blick,
en gång två gånger tre gånger.
Det är en blick som inger obehag.
Han stannar framför henne i korsningen,
hon har två val, rakt fram eller vänster.
Han blockerar nu vägen framåt,
hon är tvungen att köra till vänster.
Mannen kollar nu bakåt en fjärde gång, och ler,
ett hånfullt leende.
Hon svänger vänster,
en man med slutna ögon kommer vinglande mot huven,
han är påverkad av något.
Hon väjer undan snabbt för honom,
fortsätter sin färd genom det lilla samhället.
Män med gröna och blå ögon som betraktar bilen, henne och barnen,
med elaka blickar, likt mannen på vespan.
Hon vet vad som kommer att ske.
Vapen dras och allt blir svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar